Livet som npf-förälder innebär starka kontraster. Det är högt och lågt, svart och vitt, allt eller inget många gånger. Vi pendlar ofta mellan hopp och förtvivlan, och det kan ske inom loppet av en minut. Ofta är det känslor som styr detta förlopp. Barn med npf har ofta svårt att reglera sina känslor och vi som föräldrar påverkas. Det är inte ovanligt att vi som föräldrar slukas in i våra barns starka känsloyttringar och landar som en blöt fläck på utsidan av ett utbrott. Livet som förälder är inte linjärt, vi behöver fånga topparna och inte slås ner fullkomligt utav dalarna. Det är svårt, men med lite distans och förståelse för barnets förutsättningar går det. Desto mer vi förstår om hur barnet tolkar omvärlden desto lättare blir det för oss att också förstå att barnet inte vill såra oss och att det inte handlar om vår bristande förmåga som förälder. Vi behöver också acceptera det faktum att vår tillvaro är mer turbulent än andras, att vi kan kastas mellan glädjetjut och dödshot på några sekunder. När vi accepterar det, kan vi också landa i det faktum att det går över, det blir bättre och vi kan suga åt oss topparna på ett medvetet sätt.
