Många gånger ifrågasätts npf-föräldras förmåga att sätta gränser. Som följd av att våra barn inte alltid anpassar sig naturligt till de normer som råder i vårt samhälle. När våra barn motsätter sig eller ifrågasätter det som inte känns naturligt för dem blir ofta föräldrars förmåga att sätta gränser vad som ifrågasätts. Inte sällan blir föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro ifrågasatta som föräldrar. Likaså föräldrar till barn med bristande impulskontroll eller avvikande socialt beteende. Gränssättning är för mig ett ord som får mig att tänka på ett auktoritärt föräldraskap, där vi som föräldrar ska hävda vår makt och där barnen ska veta sin plats. Men gränssättning är egentligen mer än så, det behövs! Vi sätter gränser hela tiden utan att reflektera så mycket över det. Det gör vi genom att rama in barnets tillvaro, vi har rutiner för vad och hur man gör saker, vi löser konflikter med varandra och vi som föräldrar föregår med ett gott exempel. När någonting blir fel, pratar vi om det och försöker lyfta andra människors perspektiv. Vi avgränsar barnets tillvaro men vi gör det utan skäll, straff och tillrättavisningar. Det är viktigt att förstå att ett nära föräldraskap inte betyder att vi inte har några gränser, att allt är tillåtet och accepterat. Vi sätter gränser, ramar in och pratar högt och öppet om vilka gränser som råder i olika situationer! Jag är för övrigt otroligt tacksam över att få vara en del av motherhood.se fina bloggteam.Finns det några specifika ämnen ni läsare skulle vilja ta del av här på bloggen? (skriv gärna en kommentar med önskemål)
