Jag spinner vidare lite på mitt senaste inlägg på Instagram om skolgång för barn med npf. När skolan inte fungerar drabbar det inte bara barnet utan det drabbar ofta en hel familj. Det blir liksom kärnan i hur vardagen fungerar i en familj. När ett barn inte förmår gå till skolan blir det en käpp i hjulet som gör att livet stannar upp, för alla i familjen. Hur ska en förälder kunna arbeta vars barn inte förmår gå till skolan? Det är inte heller ovanligt att barn med npf behöver stöd hemma, vilket hindrar en förälder desto mer att arbeta. Vad händer då med familjens ekonomiska situation?Utöver denna oro för hur en ska få livet att snurra kommer ofta en rad påtryckningar från samhället, skolan larmar för hög frånvaro, socialen blir ofta indragen och många får flertalet orosanmälningar. Så för en förälder som vridit och vänt på varje del av sin tillvaro, kämpat för att få skolan att fungera och samtidigt hålla sig själv och sitt barn ovanför vattenytan, kommer ett kvitto på att denne inte kämpat nog?!Hur ska en förälder i denna situation komma ut hel på andra sidan av en kamp lik denna? Och då har jag inte nämnt de sviter som drabbar barnet i fråga. Ett barn i skolåldern är väl medvetet om vad som förväntas av barnet. När barnet känner att hen inte lyckas leva upp till dessa förväntningar förlorar barnet ofta tron på sig själv. ”Jag fungerar inte där jag borde fungera.”” Alla ska gå i skolan sägs det, men jag förmår inte. Det måste vara fel på mig.””Mamma och pappa mår dåligt, det måste vara mitt fel.” Såhär ska det inte behöva vara att vara barn. Det behöver ske en förändring, NU!
