Jag har varit lite passiv här de sista veckorna. Det är en minst sagt händelserik tid för egen del. Den sista tiden har präglats av förändringar och det är ju kul, för vissa. För andra är det tufft och det sätter föräldraskapet på sin spets. Det i sin tur har fått mig att reflektera en del kring gränssättning. Hur lär vi våra barn att visa det som känns svårt men att inte såra och göra illa andra?Så fort jag nämner gräns kopplar många det till att sätta ner foten. Att visa vart skåpet ska stå. Det är inte alls det en gräns är i mina ögon. Kanske ska vi inte använda ordet gräns alls utan vägledning. I de bästa av alla världar kan vi ha mjuka gränser, en tydlighet i kommunikationen som utesluter risk för missförstånd. När ett barn eller en ungdom tappar kontrollen över sitt beteende behöver vi ställa oss 3 frågor.1. Saknas information? Vet barnet/ungdomen om att hen exempelvis inte får slåss eller använda sig av vissa ord? Troligtvis är det inte information som saknas, då behöver vi heller inte ge barnet/ungdomen information i form av ex "du får inte slåss".2. Har vi haft för höga krav på barnet/ungdomen?Troligtvis är svaret ja på den frågan. När barnet/ungdomen tappar kontroll över sitt beteende har vi ofta missat att möta något behov. Då kan vi börja fundera över vad vi har missat.3. Återkoppla till barnet/ungdomen!När barnet/ungdomen agerat ut och tappat kontrollen över sitt beteende känner hen ofta skuld, såvida inte barnet/ungdomen inte saknade information behöver vi återkoppla. Först och främst behöver vi visa barnet/ungdomen att vi står kvar och att ingenting har förändrats, "allt är precis som det var innan det blev tokigt".Sen kan vi prata om det som hände genom att fråga hur det kändes i kroppen och luska i om det fanns ett behov bakom beteendet som vi inte förstått eller uppmärksammat. Tänk på att barnet/ungdomen redan känner skuld även om det kan yttra sig på de mest märkliga sätt. Tänk också på att barnet/ungdomen kan känna sig väldigt trött efter ett meltdown eller utbrott, så ge det tid.
