"Höga toppar och låga dalar", så fick jag förklarat det allmänna föräldraskapet av en vännina som hade fått barn innan mig. Nog stämde det alldeles ypperligt bra. Att vara npf-förälder var dock som att lägga till en extra nivå av detta målande uttryck. Topparna kan vara så höga att vi tappar fotfästet och känner oss överrumplade av glädje. Dalarna å andra sidan, kan ta oss så djupt ner i mörkret att vi stundtals tappar tron att vi någonsin kommer ta oss upp. Det svänger, fort och intensivt, vi kastas mellan hopp och förtvivlan och vi landar ofta rätt trötta och orkeslösa efter att ha levt på detta vis ett tag. Vissa beskriver det som att alltid vara på sin vakt, beredda att rycka ut och strida. Att lägga upp fötterna på bordet känns menlöst, när vi behöver vara beredda på att strida. Visste ni att man uppmätt samma nivåer av stresshormon hos npf-föräldrar som hos soldater i krig? Jag är inte speciellt förvånad! Visst behöver vi också återhämtning, tid för reflektion, relationer utanför familjen, hobbies och allt annat som vissa tar för givet. Problemet uppstår när det inte finns en gnutta utrymme och det inte längre handlar om att leva, utan snarare överleva.
