Jag tycker om att se perspektiv. Den senaste tiden har jag börjat se det allt mer klart, att perspektivet som förälder förändras avsevärt som npf-förälder. Resan till denna insikt är allt annat än glamorös, vi pushar, trycker, vrider och vänder på allt i livet tills vi inser att de svårigheter som finns inuti barnet inte går att ta bort. Vi måste arbeta med barnet, inte mot. Först när vi inser det blir perspektivet på föräldraskapet tydligt. Vi kämpar inte för samma saker som föräldrar till neurotypiska barn, vi kämpar för att få livet att funka, inte att maximera tillvaron. Vi kämpar för att få vardagliga moment att passera, det finns liksom inget utrymme för det där lilla extra som vi hade föreställt oss innan vi blev föräldrar. Ekologisk mat, middagar där alla är samlade, kalas med hembakade cupcakes och två syskon som cyklar hem tillsammans efter skolan. Den bilden har sakteligen bleknat och blivit en gammal föräldraskapsvision. Nu präglas visionen av kost som funkar, middagar där alla äter, kalas där någon kommer, och ett barn som faktiskt lyckas vara på skolan..
