Jag föddes in i en värld som redan under mina första levnadsår hade tydliga förväntningar på mig. Det var sällan uttalade förväntningar men jag kände hur förväntningarna satt fastspikade i väggarna. Jag skulle ha borstat hår, tights, tycka om att rita och pyssla, vara lågmäld och rar.Jag avskydde att borsta mitt hår, ville inte ha byxor som satt åt i skrevet och blev vansinnigt frustrerad av allt som ställde krav på min finmotorik, jag hade ett hetsigt temperament och pratade stundtals för högt och mycket. Den här ärliga bilden av mig visade jag sällan för någon. Jag visste så väl vem jag förväntades vara och jag kämpade så hårt för att bli den där flickan med fiskbensfläta och egengjorda pärlhalsband. När jag blev lite äldre ökade kraven på mig och det handlade inte längre om hår och pyssel, utan om nationella prov och att bevara vännernas mycket hemliga hemligheter.Jag behövde kämpa så hårt genom dagarna, jag ville inte bli påkommen och att röran inuti skulle läcka ut. Det var som ett trassel av tankar, känslor och minnen som med åren blev allt mer trassligt och svårt att reda ut, det kändes som om det förr eller senare skulle omfamna hela mig och då skulle alla se att jag hela tiden har lurat min omgivning.Men jag fortsatte kämpa för att hålla det invändigt. Jag försökte kontrollera allt runt omkring mig för att kompensera mitt invändiga kaos. Jag hade alltid en längtan, att få ta av locket och vara mig själv. Stå för vad jag tycker är utmanande och vara stolt över det jag brinner för. Såhär kan det kännas att vara en ung flicka med npf. För att lätta på trycket och hjälpa barnet att reda ut det invändiga trasslet behöver vi prata om olikheter och vikten av att prata om sina känslor. Inte vill vi gömma oss bakom en mask hela livet?
