En npf-förälder upplever ofta ett visst utanförskap i ett allmänt sammanhang, en känsla av att våra problem inte går i linje med andras. Goda råd i all välmening och en omgivning som tror sig veta hur olika diagnoser yttrar sig eftersom deras granne har adhd är vi många som ställts inför. Här radar jag upp några vanliga kommentarer och fördomar vid adhd och autism som saknar både grund och omtanke! ”Alla har en släng av adhd/autism.””Snart har väl varenda unge någon diagnos.””Får man inte lov att vara lite speciell?””Hon som är så duktig, jag tror inte hon har någon diagnos.””Folk använder bara diagnoser för att komma undan och få bete sig hursomhelst.””Det handlar om bristande föräldraskap.””Barn med npf behöver bara hårdare tag.” ”En individ med adhd/autism behöver också lära sig sitta still/vara trevlig.””Folk petar i sina barn medicin för minsta lilla nuförtiden.””Om du ständigt anpassar för barnet kommer hen inte klara sig i det verkliga livet.””Att gå till skolan är inget val man har, det gör man bara.””Barnet får lära sig äta vad som serveras. Det finns inga barn som svälter i Sverige.” Har du hört några fler liknande kommentarer?
